Dålig förlorare

Har funderat ett tag på om och när man skall skriva sitt nästa inlägg. Svårt det där. Risken är ju bara att vad man än skriver så kommer man att uppfattas som en dålig förlorare och det vill man ju inte vara.

Trots allt, en och en halv vecka har gått sedan finalen. Känns fortfarande riktigt tungt. Söndagen och måndagen direkt efter var några av de tyngsta dagarna i mitt liv känns det som. Kul liten hobby man har som drar ner humöret på det viset.

Funderar fortfarande på de där sista straffarna. På Bults straff som precis lika gärna kunde blivit godkänd. Den drogs ju bakåt och det skulle blivit snack om det också säger en del. Tror jag inte ett ögonblick på. Är det någon som diskuterat om Hannes Öhman hade hög klubba på sitt första och andra mål. Eller drog Kohonen bollen i sidled när han kvitterade på straffarna. Eller skulle vi fått frislag precis innan Storvreta gjorde 4-2, eller skulle Bult haft utvisning i sudden. Löjligt resonemang, jag vet.

Men, vad hjälper det. Vi förlorade och Storvreta vann. Så är det och det är bara att lyfta på hatten och gratulera Storvreta till andra raka guldet. Starkt gjort.

Senast vi vann SM-guld vann vi på straffar. Lovar att det var mycket roligare än att förlora på straffar. Den gången sköt Kranberg ribban ut och Holmer stolpe in straffen efter. Det är kanske det som jämnar ut sig nu, vad vet jag.

I helgen var det dags för landslaget, f’låt det nya landslaget att spela några matcher. Tre stabila segrar på lika många dagar. Kul för oss att Joakim Andersson blev uttagen och att Linus Henriksson fick chansen även om vi i Warberg i den sista matchen när Sverige spelade mot Finland inte hade med en enda representant. Undrar när det hände senast i en landskamp. Men, vi kanske inte är bättre. Vann ju bara serien med 11 poäng och pressade Storvreta till sudden straffar i en fantastisk finalmatch.

Men, jag är inte bitter.